elinapelina

Sitter här nu på annandag marathon och ska försöka beskriva mina 42 195 meter genom vår huvudstad på ett något sånär korrekt och kortfattat sätt.

Under morgonen var jag ganska nervös och pirret i magen växte ju närmare starttiden vi kom! Gick igenom klädsel och vätskebälte och allt ett antal gånger, och kontrollerade väl ett flertal gånger också att chipet satt fast på skon osv. Noga förberedelser med andra ord.

När klockan va ca 12.30 så begav vi oss in mot stan med bussen. För att sedan hamna vid Stadion! Väl där så gavs det inte så mycket tid till att fundera utan det var bara att lämna in överdragsklädespåsen, kissa i en buske och bege sig till startfållan! Där inne stod man sen så skuggigt man kunde komma åt och väntade!

Inne i startfålla E så träffade jag en tjej som heter Nadja. Hon frågade om jag visste vart farthållarna fanns, och hur det fungerade. Hade hört om dem från pappa, som inte var så nöjd med dem förra året så vi pratade lite om det och det visade sig att vi hade ungefär samma tid på Göteborgsvarvet, och siktade på ungefär samma tider på marathon. Så vi beslöt oss för att springa en bit ihop för att se hur det var! Det visade sig vara grymt bra! =)

Den första biten längs Valhallavägen och Gärdet var ganska tråkiga. Då var det varmt, och kändes inte som om det någonsin skulle komma någon vätskestation! Men när man väl passerat den första och dränkt sig med lite vatten så kändes det hyfsat igen. Väl in mot Strandvägen och när man kom inåt stan igen så kändes det bättre!

Första varvet  i stort kändes bra, och Västerbron var seg men inte så farlig som jag hade trott! Det var inte heller så farligt att gå in på andra varvet, som jag hade trott innan. Trodde det skulle kännas jobbigt att fortsätta där, men det gick bra! Synd bara att man missade mamma vid Slussen, men misstänkte att hon kanske skulle komma till andra varvet istället!

Andra varvet skippade man en stor del av Gärdet, och sprang på Djurgården istället. Det tyckte jag var bra, för det var finare väg att springa där! Åter inne vid stan och det kändes bra! När vi närmade oss Slussen så höll jag åter utkik efter mamma för det var där hon skulle stå, men jag såg enne inte. Hon hade dock stått där både första och andra varvet och kikat efter mig, men det var väl en hel del folk att hålla koll på! :) 

När man kom vid 32 km skylten så började det bli segt! Då var vi inne på outforskade områden. Varken jag eller Nadja hade sprungit längre än 30 innan, så allt över det var ju personligt rekord! :) Vid 32 började hon tycka det kändes jobbigt så då fick jag stå för peppandet och prata om att ta det kilometer för kilometer, och vid 37 skylten ungefär så blev det ombytta roller. Då kändes det tungt för min del, för trots att man sprungit hela 37 km så var det ändå 5 km kvar!! Men fick tvinga det ena benet framför det andra och efter ett tag var det inte långt kvar och man såg skymten av Stadion! Då fick man krafter någonstans ifrån och kunde t.o.m öka lite!

Så väl inne på Stadion så skulle man springa ett halvt varv där innan målet, och bara känslan av att komma inspringande på Stadion var mäktig! Fick gåshud och ögonen tårrades, och jag sprang som aldrig förr.. (nästan!) stapplade kanske mest!? Fick iaf någon extrareserv där och spurtade runt banan, och det kändes som om man flög!! IN ÖVER MÅLLLINJEN och där hade jag klarat av min första marathon!! Otrolig känsla!! 

Tiden stannade på 4.34.22 och jag är otroligt nöjd, stolt och glad över den tiden! Som alla redan vet så var det väldans varmt i lördags, och man isnåg ganska snart att det bara var att lägga bort tidsförhoppningarna och istället ta sig runt springandes, och levande i mål! Men jag hade sådan välsig respekt för värmen innan och hade förberett mig bra så på något sätt så stod man ut! Och upplevde det nog bara som väldigt varmt på några få ställen! Köpte mig en keps 2 dagar innan och den var guld värd! Den kunde man doppa i vattenkaren och hälla vatten över sig och då fick man lite svalka och kunde fortsätta en bit till! :)

Det som var mest synd på hela dagen var att pappa inte kunde fullfölja loppet! Oturligt nog fick han ont i knät, och när han kom halvvägs fick han bryta! Det kändes väldigt tråkigt, för jag vet att han är så mycket bättre tränad i år och om knät (och vädret) varit bättre så skulle han slagit förra årets tid med hästlängder!!

Nu så kommer jag till den slutgiltiga frågan - Ska man göra detta igen???
Och svaret är att jag inte vet riktigt! Det är väldigt kul att ha gjort det och klarat av det, och jag tror nog jag kommer bli sugen på det igen faktiskt!  SÅ nu byter bloggen namn till Elina Pelina - mot nya mål. Och när jag vet vilka de målen är så kommer jag berätta det! Men en halvmara i Oslo i september kan jag tänka mig att det blir iaf! :)

TACK alla igen för alla inlägg på bloggen, sms, och telefonsamtal under helgen!!!